Gert Wingårdh om Kulturkvarteret

Gert Wingårdh Örebroporten kulturkvarteret

”Kommer att påverka människor i generationer”

Han beskriver sig som arkitekten som blev C-kändis och tack vare TV också blev B-kändis. Och hävdar att de första två Kasper Salin-priserna (av totalt fem!) berodde på ”en rad lyckliga omständigheter”.

– Ja, jag har haft mycket tur, men lite skicklighet är det också, säger Gert Wingårdh.

Om hans viljestarka mor hade fått som hon ville, hade han blivit läkare. Det har han ofta blivit påmind om.

– Ja, när jag fyllde 50 år fick jag Bonniers tjocka läkarbok med en vitklädd läkare på omslaget. ”Det kunde ha varit du”, sa hon.

Gert Wingårdh skrattar och tillägger.

– Det var nog hennes sätt att göra upp med sin dröm om mig som läkare.

Och det är delvis även hans mors förtjänst att han tycker att Kulturkvarteret i Örebro, som Wingårdh Arkitekter ritat, blir något alldeles extra.

– Genom henne är jag präglad att läsa böcker. Det är via litteraturen som man skapar sig en världsbild, som man blir människa och medborgare. Därför är det extra kul att skapa en publik byggnad – med bibliotek och kulturskola – som kommer att påverka människor i flera generationer.

Cementfabrikör...

När Sveriges mest hyllade och prisade samtida arkitekt ska beskriva sin karriär, så betonar han slumpen och ödet. Som att hans pappa bröt den på förväg utstakade banan som företagare inom cementindustrin.

– Min farfarsfar fick 1916 ett kalkbrott i utbyte mot en spelskuld. Farfar utvecklade det till en av landets största cementfabriker och där jobbade även min far som kemiingenjör. Men han sålde och följde sitt intresse.

Han hade nämligen konstnärliga ambitioner och var samtidigt en sökare med ett stort teologiskt intresse. Det påverkade Gert som liten.

– Han stack åt mig penslar, färg och kritor. Han tog med mig på museer och öppnade den världen för mig, säger Gert.

...eller konsthandlare

Därför var det konsthandlare som Gert ville bli. Läste ekonomi på Handels i Göteborg parallellt med studier i konstvetenskap.

– Ganska snart kom jag på att arkitektur också är en slags konstnärlig yttring. Så jag började plugga det också. Självklart kunde jag inte läsa tre utbildningar samtidigt, allt sprack utom arkitekturstudierna som jag fullföljde.

Som färdig arkitekt i slutet av 70-talet var yrkets status en smula kantstött av rivningshysterin och resultaten av Miljonprogrammet. I närmare tio år hankade sig Gert fram på mindre uppdrag.

– Det dröjde till 1986 innan jag fick mitt första riktigt stora projekt, Öijared Executive Country Club. Tack vare att jag kände rätt personer, så fick jag nästan helt fria händer. Det var ovanligt, på den tiden var det fortfarande byggherrarna som hade sista ordet.

Gillar kändisskapet

Det blev Gert Wingårdhs genombrott och gav det första av hittills fem Kasper Salin-pris. Det är pris som gett honom stora möjligheter, men även inneburit en viss press.

– För tio år sedan kände jag pressen att ta mig själv och kontoret till den absolut högsta internationella nivån. Det lyckades inte, men i det skandinaviska perspektivet är jag mer än nöjd med uppdrag som Nationalmuseum och Liljevalchs samt intressanta projekt i Norge och Danmark.

Mest nöjd är han ändå med Universeum i Göteborg, Nordens största science center, som stod färdigt 2001. Och faktiskt även med att vara lite av en kändis, bland annat tack vare TV-programmet Husdrömmar i SVT.

Folkbildare

– Folk kan stoppa mig på gatan och vill prata, det stör mig inte det minsta. Tvärtom, jag uppskattar att så många har en relation till mig och vad jag gör.

Han jämför sig med folkbildarna Tore Wretman och Carl Butler som på 70-talet lärde svenskarna i gemen att både uppskatta den svenska husmanskosten och även öppna sig för utländska influenser.

– De avmystifierade matlagning, på samma sätt vill jag avmystifiera arkitektur. Jag lever gärna med att vara en B-kändis om jag kan bidra till folkbildningen i det avseendet.